Hon som i förra inlägget fick en död tjurkalv, fick på natten framfall. Det är oftast god prognos på framfallskor, det går att få ordning på dem, men just den här gången kände vi att hon hade varit med om för mycket på för kort tid, hon hade inte mycket kraft kvar att kämpa vidare med. Så vi avlivade.

Dagen därpå fick vi en kalvning som drog ut på tiden, då inga klövar kommer fram efter en stunds krystande går vi in å känner. Det drog ut på tiden pga sätesbjudning dvs rumpan först på kalven som är på väg ut. Med långa starka armar måste kalven tryckas tillbaks in i kon och baklövarna måste fiskas fram och sen kan man hjälpa till att dra ut kalven. Vi lyckades och det kom två. Först en tjur, sen en liten kviga och vi fick jobba med dem en stund för att få igång andningen på dem. Nu är tvillingarna över fyra dagar gamla och i livet, så man kan nog säga att vi lyckades. Deras mor däremot fick kalvningsförlamning och sen efter det ville hon fortfarande inte resa på sig. Kanske pga nervskada efter kalvningen eller kanske hade hon fläkt sig. De första dagarna var hon hungrig och törstig som en ko ska vara och hon försåg sina kalvar med fin råmjölk trots att hon var liggande, men sen blev hon sämre och svagare. I morse ville hon inte längre dricka. Så vi avlivade.

Övrigt denna vecka; en ny mastit, två halta kor, en fläkskada till och en tidig kastning. Dessutom tvättning av ladugård, tornsilobyte, tornsilostrul, mattbyte, kvigor som lärt sig rymma och hagar som måste fixas och mycket mer. Och inte minst, allt det dagliga som alltid bara måste rulla på.

Kort sagt kan man säga att för tillfället är det ganska jobbigt på jobbet. När det går bra kan man jobba för att bli ännu bättre men just nu känns det mest som vi trampar vatten som idioter bara för att precis hålla huvudet över ytan. I såna lägen kan man bli lite överkänslig då någon som inte har full inblick kommer med kritik mot oss.  Jag ville bara säga det!